Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

DET HÄR MED ÄTSTÖRNINGAR

Jag får nästan ett tiotal mail från er läsare varje dag där ni berättar om er ätstörning. Det fullkommligt skär djupt ner i mitt hjärta när jag läser era historier och jag önksar att jag skulle kunna komma till varenda en av er och ge er en stor kram. Jag vill att ni ska veta att jag är super smickrad över att ni väljer att maila mig och berätta om er sjukdom och jag skulle inget hellre än att sitta och svara på alla mail hela dagen, men tyvärr finns inte den tiden så tar upp ämnet här istället.

Det finns många typer och många grader av denna fruktansvärda sjukdom och tyvärr så är det nästan ovanligare bland tjejer att aldrig ha lidit av av någon form/grad av ätstörning än att inte ha gjort det. Varför har det blivit så här? Varför blir den här sjukdomen allt vanligare och vanligare? Varför vill man skada sig själv på det viset? Gör man det för sig själv eller gör man det för andra? Handlar det om kontrollbehov?

Ni frågar mig i mailen om jag lidit av en ätstörning? Svaret är ja det har jag, dock i en mildare form. Det hände under min dansutbildning då jag ville vara perfekt. Jag förstod aldrig hur jag hamnade där men allt grundade sig i prestation och att jag ville göra rätt. Äta rätt, träna rätt, ha rätt kroppsform. Att varje dag se sig själv i spegeln i tighta kroppsstrumpor och bli bedömd och kritiserad av lärare var inte bra för mig då jag är väldigt tävlingsinriktad och gick in 100% för att passa in. När kostrådgivaren vi hade i skolan sa att man bara fick äta 1 näve nötter i veckan då de innehöll mycket kalorier så gjorde jag självklart som hon sa, för jag ville göra rätt. Egentligen hade 10 nävar nötter om dagen varit en mer lagom mängd för mig och för mitt kaloribehov för att prestera på de 8 timmars träning vi hade om dagen. Behöver jag ens säga att jag mådde piss? Jag var som en vandrande Zombie.

Som tur är har jag alltid haft ett stort intresse för träning, kost och hälsa och fast jag inte var utbildad då, så visste jag att det här inte var hälsosamt! Jag bestämde mig en dag för att nu fick det vara nog, det här är inte värt det! Det var min målmedvetenhet som tog mig in i skiten, men det var även min målmedvetenhet som tog mig ur den. Det var inte lätt, men det var så värt det och det går!

Jag berättar det här för att jag hoppas kunna hjälpa någon av er och inspirera till att bli frisk. Våga berätta, våga sök hjälp, våga släppa kontrollen och skämms inte för det! Ni är absolut inte ensamma och ingen kommer döma er! Era kroppar är det viktigaste ni har och ni måste vårda dem med kärlek och lära er att älska dem. Det kommer vara så värt det!

Skickar massa kärlek och energi till er! ♥

Dela gärna med er av era tankar, historia, tips, erfarenheter i kommentarfältet.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
13kommentarer
  • Hej ida!

    Jag försöker bli frisk från min ätstörning, men jag har svårt att kombinera mat och träningen. Det har blivit för lite och för mycket igen. Jag skulle behöva hjälp med en sund balans. Hur fungerar det med att anställa dig som Personlig tränare, om någon kan hjälpa mig så är det säkert du, som varit där själv och förstår. Skulle verkligen uppskatta svar!

    Amanda 2013-04-16 18:02:00
    Svara
  • Om man märker att en kompis till en slutar äta då? Min kompis har ätit märkbart mindre den här veckan. Jag har försökt prata med henne men hon verkar inte ta det på allvar. Säger att hon är mätt och att hon inte alls ätit lite, men jag vet ju hur mycket hon brukar äta, osv. Jag förstår ju att något är fel, men jag vet inte alls hur jag ska bära mig åt för att få henne att förstå…

    Tips? :/

    Anonym 2013-04-13 14:17:00
    Svara
    • Svar på Anonyms kommentar.

      Ja det är en svår situation och man är och känner sig många gånger helt hjälplös som vän. Fortsätt prata med din kompis och finnas till där som stöd för henne det är det enda du kan göra. Hoppas hon kommer på bättre tankar. Kram Ida

      idawarg 2013-04-13 15:00:00
      Svara
  • Kämpar också just nu med en ätstörning. Det är så sjukt hur svårt det är att själv inse att man behöver hjälp. Jag tycker inte att jag är allvarligt sjuk men med tanke på att så många av de runt omkring mig reagerat och att jag har ett BMI på 16 så förstår jag innerst inne att något är fel. Det är bara så otroligt svårt att erkänna helt enkelt. Mina föräldrar litar inte på mig längre, jag har träningsförbud och mina tankar kretsar ständigt kring mat. Jag vill inte att det ska vara så här, men det tar samtidigt emot att försöka bli frisk. Så fort jag ser att jag gått upp lite i vikt får jag ångest trots att jag vet att jag måste bli normalviktig för att få börja leva igen.
    Innan sjukdomen bröt ut fick jag en varning av en vän som jag tyvärr inte tog till mig, så jag säger bara det: Alla ni som är påväg in i en ätstörning eller visar någon form av tendens till att få en, kämpa emot innan det är försent, för när den väl har börjat kommer ni aldrig riktigt komma ur den. Jag vill inte att någon annan ska behöva gå igenom samma sak som jag gör just nu, så snälla låt inte tankarna ta kontroll över era liv som de gjort för mig!
    Kram

    Lisa 2013-04-11 23:06:00
    Svara
  • Tack för att du finns och delar med dig av din hälsosamma syn. Du är guld värd.

    Jag håller själv på och kämpar mig ur en ätstörning och det är så fruktansvärt svårt trots att jag får professionell hjälp och inte vill något hellre än att bli frisk. Tog du näringsdrycker för att nå en hälsosammare vikt eller hur bar du dig åt? Skulle du kunna skriva ett inlägg om hur du använde din envishet till att faktiskt få ett naturligt förhållande till mat och öka matintaget?

    Kram

    Helena 2013-04-11 20:34:00
    Svara
    • Svar på Helenas kommentar.

      <3 Vad duktig du är som tar tag i det och söker hjälp! Jag tog inga näringsdrycker utan käkade bara otroligt mycket mat hela tiden. Men det finns olika vägar. jag slutade aldrig att äta mat utan käkade bara för lite mat i jämförelse mot hur mycket jag tränade. Därför funkade det bra för mig att bara äta mer mat. Men har man nästan slutat att äta mat och har en rädsla för mat kanske näringsdrycker passar bättre. Det kan jag absolut göra. Stor styrkekram till dig!

      idawarg 2013-04-12 09:28:00
      Svara
  • Så himla bra att du tar upp det här! Och så klokt sagt – om ens målmedvetenhet kan göra en sjuk kan den tamejfan göra en frisk också.

    När jag bestämde mig för att bli frisk började jag på djupet fundera kring varför jag hade blivit sjuk. Varför kändes det som en belöning att försvinna, bli mindre? Vad var det jag ville uppnå. Kommer osökt att tänka på Kate Moss helt absurda citat ”nothing tastes as good as skinny feels”. Vem har bestämt att det ska kännas så jävla bra att vara undernärd? Vilka signaler ville jag sända ut?

    Insåg när jag började fundera på det här med kontrollbehov att det i mitt fall handlade om ett begrepp vidare än kontrollbehov – det handlade om makt. Om jag kunde ta makten över min kropp och min kropps behov, utstrålade jag att mitt intellekt var överlägset mina fysiska begär. Med utstickande ben och seniga muskler istället för mina ganska stora bröst och breda höfter blev min kropp mindre och mindre en kvinnas kropp. Poletten trillade ner när jag insåg att det handlade om jag gått i en av vår tids största genusfällor: allt som är förknippat med kvinnlighet är en del av den okontrollerade, nyckfulla naturen och ett kön som är underställt det andra. Makt, kontroll och intelligens blev därmed synonymt med manliga attribut. Med min ätstörning försökte jag utstråla en frigjord, modern och intelligent kvinna med makt – genom att paradoxalt nog avsäga mig min kvinnlighet och därmed tvärtom låsa in mig själv, underställa mig patriarkala strukturer.
    Jag gav då mig själv en läxa som var skitjobbig i början, men som hjälpte mig mycket. Innan jag gick in i duschen tittade jag på min nakna spegelbild som förändrades varje dag i behandling, mot det jag varit så rädd för. Jag tittade på den, tittade extra mycket på det jag var som räddast för att se och sa ungefär så här ”jaha. Min kropp ser ut precis som den gör, jag har fötts så här och naturen har skapat mig. Vem fan ska komma och säga att den är fel, att jag inte har rätt att finnas och se ut så här? Ingen. Jag har fötts till denna jord med denna kropp och har precis lika mycket rätt som alla andra att göra vad jag vill i denna värld med min kropp som ett fantastiskt redskap”

    Började läsa en massa feministisk litteratur och lärde mig att jag inte var ensam om alla de här tankarna och känslorna – Simone de Beuvoirs verk Det andra könet på typ 800 sidor tog upp det redan på 40-talet.
    Det var en lång resa, och jag jobbar fortfarande med det här. Finns så många delar av denna sjukdom och av vägen till tillfrisknande – om man ska dra det hela ytterligare ett varv ville jag ju samtidigt bli sedd i min kamp för att utstråla makt som ett offer i kampen, något som skulle frånta mig ansvaret för min handlingar och göra mig ännu mer ”ren” som människa och kvinna (kvinna=offer).
    Jag ser fortfarande världen genom mina genusglasögon, och drömmer idag om en värld där vi inte håller på och värderar kroppar. Varken mäns eller kvinnors. Ens kropp säger ingenting om vem man är, men i vår samtid säger alla medier motsatsen. Alla har lika mycket rätt till villkorslös kärlek!
    Hoppas att min story också kan vara till nytta för någon som behöver lite pepp.

    Jag använder din blogg idag, Ida, som inspiration för att söka reda på en balans som funkar för mig och håller mig frisk 🙂 Kram!

    Tack

    veronica 2013-04-11 14:28:00
    Svara
    • Svar på veronicas kommentar.

      Tack så jätte mycket för dina kloka ord och för att du delar med dig! <3 Skulle gärna vilja posta din kommentar i ett inlägg på bloggen om du tillåter? Stor kram!

      idawarg 2013-04-12 09:39:00
      Svara
      • Svar på idawargs kommentar.

        Självklart, jag blir bara så himla glad om något av det jag varit med om skulle kunna hjälpa någon annan! Posta på bara 🙂 Stor kram och massa energi till alla i kampen för att må bra! Och tack för att du delar med dig av alla dina erfarenheter och kunskaper varje dag här på bloggen 🙂 kram!

        Veronica 2013-04-12 10:33:00
        Svara
  • Har aldrig haft en egentlig ätstörning men under min depression tappade jag aptiten, åt nötter och bakverk ibland för att det var gott och middag hemma men inga rejäla portioner. Mina antidepressiva var också aptitdämpande och slutade nästan äta helt var rejält smal och höll på att dö vilket nog var mitt mål i början. Men fick livslusten tillbaka!

    Arw 2013-04-11 12:38:00
    Svara
    • Svar på Arws kommentar.

      Härligt att du mår bättre! Tack för att du delar med dig! Kramar, Ida

      idawarg 2013-04-12 09:40:00
      Svara
      • Svar på idawargs kommentar.

        Tack 🙂 jag tror det bästa är om man pratar med någon när man känner att det går i överstyr. Jag mådde dåligt pga min dåliga självkänsla och jag kan tänka mig att det är det som orsakar även ätstörningar. Kram och tack själv för att du lyfter fram ett så viktigt ämne!

        Arw 2013-04-12 11:58:00
        Svara

senaste från Hälsa

Ida Wargs webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Vanja Wikström
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Home
Andrea Brodin
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Foodjunkie
Home
34 kvadrat
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Petra Tungården
Mode
Paulina Forsberg
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Fannie Redman